Nu har jag fortsatt prata med stockholmsmänniskan som bor i Falkenberg (tror jag) och jag vet inte varför det känns konstigt. Förmodligen för att jag faktiskt redan träffat honom, men glömmer bort vem det är ändå hela tiden. Phew säger jag bara.

Never any good old days.

Nu ska jag dra mig ifrån datorn en stund, brygga mig en stor jävla kanna kaffe och fortsätta min livsfilosofi tills något faktiskt uppenbarar sig och som gör mig säkrare i mina sätt och mina val. Inte för att det behövs speciellt mycket, det är bara så att jag tycker om att känna mig harmonisk, även  om det nu blir något krystat, och eftersom jag alltid fryser om fötterna när jag sätter mig på balkongen. Och det blåser så kallt.

Åh jag blir nästan kär i varje dag.

Jag har precis badat och nu hamnade jag här vid datorn igen för att se ifall någon lämplig kandidat till umgänge skulle dyka upp, men hittills ser det mörkt ut. Jag är alldeles för kräsen för att umgås med folk antar jag, det är en dålig egenskap.

Vad gör du i natt Nefertite?

Igår så ville Loke komma hit, men jag känner att halv tolv är lite väl sent för att hälsa på här, speciellt när min syster skulle gå upp klockan sex och jobba. Hon slutade vid halv tolv, nu skulle hon iväg och glo på fotboll, sen börjar hon halv fyra igen och jobbar till ett inatt. Helt galen. Hon kommer vara utbränd om tio år. Eller typ fem.

Kanske man ska släpa sig ut en stund. Eller en stund till snarare. Åh jag hatar väder.

Jag vill hem.

Nej jag vill inte hem egentligen, jag vill nog tillbaka till de platser jag minns och älskade, och jag vill leva som om jag var odödlig som vanligt. Även om jag är odödlig kan jag inte leva så, för det är moraliskt förkastligt, eller politiskt inkorrekt, eller bara dåligt. Å andra sidan är ju det värsta som finns att förstå sin egen dödlighet.

Inte för att det är mer viktigt än att klia sig i huvudet och se på Ricki Lake, men det är jobbigt att förstå att man bara är ett djur, på en jävligt stor planet man aldrig kommer erövra eller förstå, och det är jävligt jobbigt att fatta att jag är bara en av miljarder andra, bara en i mängden. Om Gud inte vilat den sjunde dagen kanske han skulle haft tid att göra klart världen, som någon sa.

Jag tror att han hade pajat alltihop, men det hade varit bäst så. Vårt släkte är en deprimerande hop ointelligt massa som redan är död på alla möjliga sätt. Vi har fan ingen frihet och vi har fan ingen egen vilja. Vi är redan döda allihop.

Godmorgon.